Josef hämtade  upp mig och Marcus runt fem. Det var regnigt och kallt, plus att vi åkte vilse i Stockholm, kan man väl säga. (Vi tappade även bort bilen efteråt!) Vi kom fram till Fryshuset någon gång efter insläppet (tog tid alltså...), men hamnade ändå inte sist i kön! Dock nöjde vi oss med att stå väldigt långt bak, det är ju musiken som är viktigast. Jag är smart som tog med mina klackskor, såg förvånansvärt mycket då! Träffade Lina och några fler där, trevligt. Förbandet var inte särskilt bra, alla låtar lät exakt likadana. Men när Avenged Sevenfold började spela jublade alla insane-mycket, jag var en av dem!

Konserten var helt underbar, fanns ingenting att klaga på, ingenting märkbart i alla fall. Jag skrek, dansade, log, grät och för att sammanfatta - Den här konserten piskade alla konserter jag varit på innan och jag har aldrig varit så glad, tror jag. Helt amazing. Allt var så jävla bra. Bandet, mellansnacket, setlisten, publiken, känslorna, hela konserten - Allt!

Ni som var där förstår vad jag menar.

Nästa gång står jag dock längre fram, tror jag! Och för övrigt så finns det ingen annan jag hellre upplevt det med. Marcus ♥

Avenged f*cking Sevenfold!