Så nu har pappa fått jobb i Norge och kommer jobba i fyra veckor, sen far han hem i två veckor, sen jobbar han i fyra veckor och så fortsätter det. Och Hannah ska flytta hemifrån, så uppenbarligen kommer jag och mamma bo ensamma med tre katter och en hund. Och med tanke på mammas arbetstider så kommer jag få väldigt mycket ensamtid hemma och jag vet inte vart jag ska ta vägen för jag hatar att vara ensam hemma. Jag hatar inte att vara ensam, men jag hatar att vara ensam hemma i det här huset.

Och så kryddar vi till det lite: Snart ska katterna åka hem, skolan ballar ur för tillfället, Marcus jobbar hela tiden, jag har nästan inga pengar kvar, jag kan inte sova och är trött hela tiden, jag har svikit någon, jag är dålig på att äta och det är så jäkla kallt ute!

Så varför har jag inte deppat ihop för länge sen? För att jag är så jäkla positiv nu för tiden! Så jäkla optimistisk, även om jag låter ganska negativ ibland så är det jäkligt svårt att dra ner mig nu för tiden. Och det känns förjäkla bra.